om du pallar

Det har varit kaotiskt. Fullmåne och mens och i fredags fick jag nästan kicken. I tisdags kom jag inte in. Jobbiga grejer no shit.
Snabbt: I fredags vaknade jag med stresspanik över mina scenprover och ville till varje pris vara ledig hela helgen och repa. Hela januari har varit öken på jobbet för ingen har råd eller lust att köpa kläder så vi har varit fler försäljare än kunder i affären hela dagarna. Hur som, fredagmorgon ringde jag till jobbet och bönade och bad att jag skulle få vara ledig fred och lörd. Chefen sa nej. Jag sa det är jätteviktigt för mig, bla bla, men hon sa alltså blankt nej. Jag blev ledsen. Inte för att hon inte förstod utan för att jag inte kunde repa. Jag kände mig som en stor påse med gråt som stått upp och ner i tre veckor så att allt gråt samlats i öppningen men inget hade sluppit ut för påsen (jag) var så väl försluten. Men nu bröts alltså förseglingen och allt gråt bara woooäääää vällde ut, huller om buller och jag kunde inte snörpa ihop påsen igen. Jag tjöt som en riktig skådespelerska (hahaha, fast äkta tårar, äkta sorg) från klockan tio till klockan ett. Sen gick jag hem. Trots att jag inte fick. Jag fattar fortfarande inte varför de ville tvinga mig att jobba hela dan. Jag var ju helt oduglig, bara grät och snorade, tog betalt av frågande ansikten som inte kunde reda ut om jag var krafigt förkyld eller helt i bitar. Jag försökte prata med den principfasta chefen flera gånger men hon bara skakade på huvudet och sa samma sak om och om igen: man kan inte be om ledighet samma dag, man måste kunna lämna sitt privatliv hemma, du har ingen giltlig anledning att gå hem. När klockan blivit ett hade jag skitont i huvudet och påsen var bara halvtömd och det rann oupphörligt ur ögonen så då förde jag följande samtal med chefen inne på skolagret:
Ja: jag pallar inte vara kvar här
Chefn: om du går nu får du ogiltlig frånvaro vilket förmodligen kommer att leda till att du blir avskedad
Ja: men titta på mig, jag är ju helt oduglig, vill du verkligen att jag ska gå omkring här och storgråta hela dan?
Chefn: man kan inte ta med sitt privatliv till sin arbetsplats, det går inte
Ja: men jag är ingen robot!!!
Chefn: lugna ner dig
Ja: jag mår skitdåligt och jag går hem nu
Chefn: då måste jag ge dig ogiltlig frånvaro
Jag: du gör vad du måste och jag gör vad jag måste

Sorti.

Jag bölade mig genom eftermiddan också och sen ringde STORchefen och var jättearg och sa "det här har inte gått rätt till" typ tusen gånger. Jag tyckte inte heller det hade gått rätt till. Jag tycker att dom borde ha klappat mig på ryggen och sagt gå hem och snyt dig och andas och ta det lugnt. Jag förklarade för dem varför jag var ledsen: Jag var uppstressad och livrädd för att inte göra ett bra scenprov, ledsen över att jag vill bli något som är så jävla svårt. Ingen fattar vilken press det är att söka. Man har tre minuter på sig att prestera sitt allra fucking bästa. Det måste hända där och då annars är det kört. Det finns inga andra chanser. Åker man ut får man vänta ett år tills nästa gång. Det är inte kul. Och jag fyller 26 i år. Jag börjar blir för gammal. Men dom sa bara att jag inte hade giltliga skäl att vara ledsen. Om min mormor hade dött hade det varit en annan sak, sa dom. Eller om jag brutit benet. Dom fattar ingenting. Man kan ju inte säga till en människa som mår skitdåligt att hon inte har rätt att göra det. Skitsamma. Jag stannade hemma på lördagen också och repade och när jag kom till jobbet på måndagen fick jag en muntlig varning.

På tisdagen sökte jag och det gick skitdåligt. Jag var nervös och allt gick fel. Min mun var totalt uttorkad, som om tandläkaren hade lagt sin sugslang i käften på mig och sugit upp allt saliv. Jag har fan aldrig gjort en bra sökning i hela mitt liv. Men jag har fan aldrig varit dålig på en scen. Dom borde se mig på riktigt. Men men men. Livet går vidare. Jag tror att jag kommer att hamna rätt tillslut.

Igår fyllde Hans år. Vi åt på rest Möllan, han oxfile med pommes och jag fisksoppa med vitt vin. Inte för att vi tyckte det var gott utan för att cementera könsstereotyperna. Sen kom en massa skitfint folk och kvällen blev mjuk som guldbrie. Mina vänner. Är de bästa vänner. Man kan ha.

Olé!

Wende