ut ur idet

Vem skrev dikten? Den finaste dikt jag läst. Dikten som fick mig att börja blogga igen.

Bebisar! Jag känner mig ny, inte nödvändigtvis förbättrad men iaf annorlunda. Bor i Stockholm, försöker trivas. Lyckas ibland! Misslyckas då och då. Där emellan mår jag helt okej. Jag tror att människor undermedvetet jämnar ut sin lyckonivå så att den alltid ligger på ungefär samma halt. Om man mår dåligt försöker man tänka positivt för att komma upp i den medelmåttliga halten och om livet behandlar en bra hittar man saker att bekymra sig över för att inte lyckobarometern ska rusa i höjden. Det är ett skydd man hittat på för att orka med alla med- och motgångar. Jag får panik av medgång, framgång allt som rimmar på undergång. (Ja, jag har gått en grundkurs i spoken word, and yes, it paid of.)

Byter ämne. Mycket exponering just nu. Satt i morgonsoffa imorse, hade presskonferens igår, ska prata i radio på fredag. Har noll talang när det gäller att vara underhållande i intervjusituationer. Tycker synd om dom som tvingas läsa mina tråkiga svar på journalisternas tråkiga frågor. Lönt liksom. Slöseri med allt. Men det går inte att vara witty, jag kan inte. Önskar att jag hade nån som JT LeRoy, som kunde utge sig för att vara jag, va snygg och charmig men samtidigt mystisk och alltid ge för lite, alltid lämna flocken otillfredsställd. Aaaaaa, vill ha. Min dröm-JT LeRoy-person är ett nyhetsankare på tv4 som är mulatt och ser ut som en barbiedocka samtidigt som man anar att hon kanske en gång varit en man. Om hon var jag hade jag inte kunnat ta ögonen ifrån mig.
Drömmar, drömmar.

Hejdå valpar. Slicka inte folk i ansiktet, det är äckligt.

Pappa:
I LOVE YOU!
Ni andra:
I DON'T LOVE YOU! BECAUSE I DON'T KNOW YOU!

/Back-on-trackela