14 januari 2009

matånga och fönsterimma

älskar traveling wilburys "not alone any more" på ett autistiskt sätt, kan inte sluta lyssna. lagar morotssoppa med ingefära och apelsin och väntar på att sällskapet ska anlända. det är dimmigt ute men jag känner mig tvärtom, sjukt polerad. det är en fin känsla. den här dagen kommer inte sluta vara bra förrän den är över.

jag har gjort en mycket dum och omogen sak som jag borde få smisk för. bara för att jag är så jävla feg. men jag ska aldrig mer göra om det. önskar jag kunde berätta om det här för det är väldigt komiskt, på min bekostnad. men fel personer kan läsa. och det vore illa.

skumt att ha en blogg där man måste va kryptisk.

soppan kokar, vinet väntar, dammsugaren sköter sig inte själv. det är fint att känna sig behövd.

/W

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

Wendela, Älskling! Vi må vara främlingar men vi vill bara hjälpa dig när du är låg - och vara med dig när du är hög!

Vi är här för din skull, så länge du skriver.

/A.J!

12:21 fm  
Anonymous Anonym said...

Hej W! Såg just Filippa Bark och döden på svt och bara grät och grät. Mer sorgesamt än roligt, trots allt. Väldigt, väldigt bra också.

2:07 fm  

Skicka en kommentar

<< Home