det är långt till mars men det är mars nu

Jag är väldigt typisk mig själv och funderar på att börja dansa jitterbugg. Det är en uråldrig lust som jag ärv av min far. Han har aldrig dansat men han är gammal gymnast så det där med att slänga omkring på sig själv och nån flicka fixar han. Jag skulle också fixa det. I skolan fick jag alltid var kille och leda. Jag älskar att leda. Men det är klart, det skulle vara jädrigt ball att bli omkringkastad av en krallig jitterbuggare med swinghatt och hängslen och studsiga knän. Jädrigt ball!
Jag har fått mer jobb på dagiset. Var där i dag, ska dit imorrn. Barnen börjar förstå att jag har ett namn (heter inte fröken) och att det inte är Jimmy (han jag vikarierar för) och att det börjar på S och att det är svårt att uttala. Efter att jag upprepat mitt namn elva ggr på tre minuter frågade en liten pojke "vad heter du?" och då sa jag "gissa" och då sa han "Gissa, kan du hjäla mig bre?" Då stängde jag min mun och bredde så perfekt jag kunde för det var fan det gulligaste misstaget någon gjort på mkt länge. Alla barnen är roliga och rara men de skriker för mycket och börjar gråta för ingenting. Det är störigt. En tjej är klurig, hon säger fuck you till mig utan anledning. När jag då ger henne en menande blick (på ett obehagligt vuxet sätt, men det kommer av sig själv) så lägger hon huvudet på sned och säger "jag älskar dig". Och då blir jag lite generad och vet inte vad jag ska säga. Skitjobbigt. Barn har helt otippade beteenden.
Ikväll ska jag gå på teater. Det ska bli gött. Jag vill köpa blommor till Niki och Josefin. Jag vill hylla dem för att de lyckats leva sin dröm.
Klockan är fem. Jag har bara ätit vitt bröd de senaste dagarna. Måste fixa färgglad mat. Lilla falafel, kom till min trut!


Hej på sig

Webdela