tao enligt pippi

fosterställning, haha. jag kan vara väldigt dramatisk. idag känns livet mer som en promenad i solsken med boxhandskar på händerna. ibland tvingas man göra en och annan uppercut och ibland hinner man inte undan ett slag i solar plexus men ovanför är himlen blå. det gäller bara att komma ihåg att lyfta blicken.

på tåget mellan norrköping och malmö hände följande:
jag gick till bistrovagnen för att köpa en macka och en kopp te. när jag skulle betala såg jag en tallrik med chokladkolor bredvid disken. jag frågade expediten om jag fick ta en. han (en äldre, mager man) sa: varför ska du få en? jag skrattade lite och sa: för att jag vill ha en. han tittade allvarligt på mig: jag hör att du vill ha en men dina ögon säger något annat. jag skrattade ännu mer och försökte igen: men jag VILL ha en. han, skitallvarlig: men jag tror dig inte för ditt ansikte säger något annat. jag, otroligt fnissig: JAG VILL HA EN! han: är du tio år gammal? jag: nää... han tog tillslut en godis och la den vid min hand, sedan slog han in mina varor och sa: det blir 120 kronor. jag svarade snabbt: det var billigt! jag letade efter mynt i min plånbok och fick fram 15 kr som jag gav honom. sedan tog jag fram mitt kort för jag fattade att 15 spänn var för lite, bara mackan kostade 22. Han tittade argt på mig när jag räckte honom kortet: tror du verkligen det kostar 120 kronor?! nä svarade jag men mackan kostar ju... han pekade på kassa-displayen, där stod det 15. jag tackade förvirrat, lite röd i ansiktet av allt fnissande. han log mot mig och sa: bättre lycka nästa gång!

älskar verkligheten.

wendela